Fråga
Jag har ett stort problem i mötet med kvinnor som jag fäster mig vid, nämligen att jag blir väldigt rädd att jag ska bli lämnad. Detta är något som går igen i relation efter relation. Antagligen på grund av detta brukar också de kvinnor som jag blir fäst vid lämna mig efter ett tag.
Sedan ett år befinner jag mig i en ny relation med en kvinna, men sedan över ett halvår känns det som om hon blir mindre och mindre intresserad av mig för varje gång som vi ses (utom vid ett tillfälle i julas då hon kom hem till mig några timmar; då var det som om hon blev blixtförälskad i mig på nytt). Sedan några veckor vill hon inte längre ha sex med mig, och hon har till och med flera gånger sagt att jag inte längre är hennes käraste, vilket är väldigt jobbigt att höra. För ett år sedan bodde vi ganska nära varandra (ca 35 mil), men i höstas tvingades jag flytta längre bort från henne (ca 100 mil), eftersom jag var tvungen att ta ett jobb på annan ort. Hon säger att hon tog detta väldigt hårt, och att hon under en tremånadersperiod "monterade ner" vårt förhållande för att hantera situationen. Ändå har vi fortfarande ett "förhållande", och skall antagligen träffas igen. Om 1 ½ månad flyttar jag tillbaka till mitt gamla hem, och vi kommer därmed närmare varandra.
En sak som hände för några veckor sedan bekymrar mig särskilt. För att fira att vi varit tillsammans i ett år åkte vi till Prag tillsammans under tre dagar. Första natten på hotellet ville jag kramas och ha fysisk kontakt med henne, men hon avspisade mig med motiveringen att hon var sjuk och hade feber (vilket hon också hade). Nästa natt hände samma sak igen. När hon senare somnat och jag låg vaken i sängen bredvid henne började en stark ångest växa inom mig, så stark att jag efter en stund väckte henne och berättade om min ångest. Hon var då väldigt kall, och ville inte trösta mig.
När jag tog upp detta dagen därpå, sade hon att hon inte ville beblanda sig med min ångest, att det inte var något hon inte ville gå in i, utan att det var något som jag ensam fick ta hand om.
Under dagarna i Prag hade vi ingen sex med varandra.
Till saken hör att hon har varit väldigt förälskad i mig, men att denna förälskelse successivt försvunnit. Jag vill dock påpeka att vi tycker om varandra, och att vi har våra fina stunder då det glimmar till mellan oss. Vi har mycket gemensamt, och vi är två känsliga personer som har relativt stor psykologisk insikt.
Jag har tänkt föreslå henne att vi ska provbo tillsammans 5 veckor under sommaren. Om hon tackar nej till detta ser jag ingen möjlighet hur vårt förhållande ska kunna utvecklas. Om hon säger ja måste jag emellertid hitta ett sätt att förhålla mig till henne, eftersom hon antagligen inte kommer att vilja ha sex med mig den första tiden som vi bor tillsammans. Jag vill ge förhållandet en chans, jag vill försöka bryta mitt mönster, eftersom antagligen samma sak kommer att inträffa om jag träffar en ny kvinna som jag blir kär i. Jag vill inte hoppa från tuva till tuva, utan försöka växa i det förhållande som jag befinner mig i just nu, men kan naturligtvis inte uppoffra mig hur mycket som helst. Vi är båda 55 år gamla.
Svar
Hej!
För att börja med att summera lite:
Du verkar rädd för att upprepa mönster, och det som du ser som ditt "mönster" är att du alltid blir lämnad, vilket har gjort dig överdrivet ängslig i relationer, inte sant?
Först och främst, det är väldigt sällan som bägge parter är exakt lika mycket överens om hur eller när ett förhållande ska avslutas. Oftast brukar uppdelningen bli att en "lämnar" och en annan "blir lämnad". Det är en logisk rollfördelning, ungefär som att det i ett telefonsamtal alltid måste vara en som "ringer upp" och en som "blir uppringd".
Man kan förstås se det som det optimala att man tar olika göra-slut-roller i relationer över en livstid, och kanske kan du önska att du var den som fick göra slut också. Men, ärligt talat, hur kul är det? Det finns fördelar med att vara "den lämnade" också. Den främsta är förstås att du slipper ifrågasätta (och älta) om du egentligen fattade rätt beslut att göra slut... Du kan också se det som en tendens på att du faktiskt inte är en felsökare i kärlek, du ger gärna människor några chanser extra, och det är ju bara jättefint, tycker jag.
Överhuvudtaget tycker jag att du ska försöka komma ifrån dina känslor av misslyckande på relationsarenan. Alla människor har ju brustna relationer bakom sig. Om man bortser från tragiska dödsfall, så kan du faktiskt bara lyckas med max ett (1!) förhållande i ditt liv. Alla de andra tar ju slut.
Utifrån ditt brev så verkar det som att du intellektualiserar mycket kring relationer. Och det är väl bra med ett visst mått av analyserande, men inte när man bygger för mycket intellektuella konstruktioner för att bära upp ett förhållande, som redan har börjat rasa.
Så som du beskriver ditt förhållande, så verkar det ju lite halvvisset, men du verkar väldigt mån om att det ska hålla, trots avståndet, trots problemen i sexlivet, trots att hon verkar lite avvisande.
Det får mig att tro att det här mer handlar om dig och din syn på dig själv i relationer, att du kämpar mer för att skydda bilden av dig själv (som icke-misslyckad i relationer), än att du kämpar för att behålla kvinnan i ditt liv. Har jag rätt?
Att du dessutom vid ett tillfälle väcker henne för att du vill prata om din egen ångest, tycker jag också är ett tecken på att du är mer fokuserad på dina känslor, än på hennes, för ingen gillar ju att bli väckt...
Jag kan inte ge dig något svar. Gör si eller gör så. Men jag önskar dig lycka till på vägen och tror att du skulle vinna mycket på att fundera igenom dina inre motiv, vilket man ju inte gör på en halvtimme.
Och låt mig gärna veta hur mitt svar landar i dig!
Hälsningar!
/Marina
|