Fråga

Svar

Åh, vilken ära!

Jag ger det gärna ett försök.

1. Hur vet man att man är kär?

- Ja hur vet man? Det är en sån speciell känsla, så jag tror att det tar några gånger innan man verkligen känner igen känslan hos just sig själv och kan skilja den från exempelvis ångest. För det är ju lite ängslighet inblandat och jag tror att kroppen kan uppvisa samma symptom som när man är lite rädd, lite individuellt hur, själv kan jag känna att handflatorna plötsligt blir mycket känsligare...

Det är här personlig mognad kommer in. Det blir lättare ju fler gånger man är med om det. Man kan vara mer och mer sig själv, och jag tror att när man är riktigt ung så är det lätt att man missar det där. När man är kär i "den rätte" (det finns flera givetvis) så mår man bra av det. Man trivs med sig själv i den andres sällskap. Det har åtminstone alltid varit min kompass i relationer, både sådana som baseras på kärlek och sådana som baseras på vänskap.

Men sen känner man ju också igen det på att man blir så himla glad i skorna av den andre. Som en strof ur en av mina favoritdikter av Bo Bergman, tror jag det är.

"När du ler blir jag varm av dig."

2. Varför blir vi kära?

Biologiskt måste det handla om att vi ska para oss och få en avkomma ju, men psykologiskt... Jag tror att vi i de flesta fall blir kära för att vi vill det. Förälskelsen är en idealiserad del av vår kultur, precis som skönhet och rikedom, och vi vill bli kära för att vår kultur har lärt oss att det är ett attraktivt tillstånd att vara i (trots att det faktiskt kan vara ganska jobbigt). 

3. Vem blir vi kära i?

Svaret beror på hur freudiansk man vill vara... Människor kan bli kära i vidriga personer, för att de har lärt sig att det är så äkta kärlek ser ut. Men om allt är som det ska vara, ingen traumatisk barndom, så tror jag att vi blir kära i någon som får oss att känna oss levande. Som på olika sätt visar att vi blir sedda, så att vi får känslan av ett osynligt band, "han förstår mig, jag förstår honom", och att personen är attraktiv på de punkter som vi tycker är viktigast. Sedan fixar vår hjärna resten, och fyller i de pusselbitar som saknas (tyvärr), för det är ju detta som gör det komplicerat för oss när vi sedan upptäcker att han/hon visst inte var så fin som trodde från början, för i fantasin var vi ju redan halvvägs förlovade.  ;-)

Lycka till med skolarbetet!

/Marina