Fråga relationsexperten

Jag och min sambo har varit tillsammans i 21 år och har två små barn, 4 och 7 år. Nu säger han att han älskar mig men inte vet om han är kär i mig längre och vad han vill med vårt förhållande. Är givetvis ledsen över detta men jag kan inte säga att jag inte ser var det kommer ifrån. Vår relation har varit utan upp och nergångar förutom ett snedsteg jag hade för 18 år sedan. Jag berättade för honom att jag efter en blöt kväll hade följt med en annan hem och haft sex med honom. Jag fick lova att inte berätta det för någon och inte nämna det igen. Jag gick med på detta och vi kom över det. Så detta har inte nämnts i vårt förhållande sedan dess. Han säger nu att han tycker att vi har en dålig kommunikation och det är jag den första att hålla med om. Skulle såå gärna vilja kunna prata med honom om allt. Om vi nu inte separerar utan bestämmer oss för att fortsätta förhållandet ser jag det som en chans att förbättra kommunikationen. Samtidigt känns en separation skrämmande eftersom vi har varit tillsammans så länge. Träffades när vi var 18 och 20 år. Jag ser ju en framtid med honom och har alltid gjort men jag vill inte ha en relation där man inte kan prata med varandra. Snacka om 40årskris.

Thu, 02 Feb 2012 19:41:42 GMT

Hej!

Det låter tufft, men ändå inte som att det är över. Du skriver att du såå gärna skulle vilja prata med honom om allt. Den längtan som finns i de orden är något att bygga på, tror jag.

Jag tycker det låter lite underligt när du skriver att er relation har varit utan upp- och nedgång. Om ni inte på över 20 år har hamnat i konflikter med varann och haft dåliga perioder så tycker jag det nästan låter som lite konflikträdsla. Jag vet inte hur mycket som bottnar i den där otroheten, kanske skulle den egentligen ha behövt ventilerats mer, men jag misstänker att det nog också finns en tendens att inte tala klarspråk, kanske för husfridens skull?

Finns det någon annan i hans liv? Det sätter i så fall krisen i ett annat läge. Jag kan inte säga att jag rekommenderar att man snokar lite, går igenom sms och mejlkonversationer, men om du har en känsla av att det skulle kunna finnas något annan så hade åtminstone jag agerat på den, på något sätt.

Det viktigaste att komma ihåg är att en relation är precis så bra, spännande och utvecklande som det man stoppar i den. Det måste finnas tid och plats för bara er två. Det är ni som är själva fundamentet i familjen. Utan er är barnen förlorade. Jag tycker att innan någon av er fattar avgörande beslut så ska ni göra vad ni kan för att verkligen fylla relationen på nytt. Ge den en chans. Det är den värd efter 20 år.

Och om du funderar på skilsmässa så hittar du mer info på min systersajt www.skilsmassa.org.

Lycka till!

/Marina

hej, jag har sedan 5 år tillbaka ett förhållande. Min sambo sitter mycket vid dator liksom jag gör I perioder. problemet är att jag vill göra så mycket mer. träffa folk, gå ut. jag kan inte se mig skaffa barn med honom och det känns inte som om vi har samma mål I livet. ändå har jag svårt att säga hur jag känner. jag vill inte förlora honom. jag vill bara vara vänner.. hjälp!

Mon, 30 Jan 2012 16:59:23 GMT

Hej!

Att sitta mycket framför datorn känner jag igen. ;-) Intressant nog är det bara ett problem när det finns annat som skaver, när det finns någon annan underliggande konflikt. Jag tror att väldigt sällan handlar det "bara" om datorn.

Vad är det som hindrar dig från att träffa folk och gå ut, fast att du lever i en relation? Det är ju fullt görbart. Jag uppfattar det som att du tycker ni har det tråkigt. Men vAr och en ansvarar för sitt eget liv, även om man väljer att ha en partner. Jag tycker det låter lite som att du använder din partner som en ursäkt för att inte leva det liv du vill, för det kräver ju mod, energi och engagemang, sånt som inte alltid finns av olika skäl. Jag tycker du ska börja i den änden. Börja att leva det livet du vill. Erbjud din sambo att följa med. Bjud in, men ta själv ansvar för ditt, och låt honom ta ansvar för sitt. Vill han inte följa med så är det hans beslut, hans ansvar.

Ofta har vi ju en massa förutfattade meningar om hur det ska vara att leva i ett förhållande, men det finns tusen sätt att göra detta på, så länge man är överrens om mår bra av det.

Jag tror att om du bara börjar ta steg mot att leva det liv du vill, och vara den person du vill, och ta ansvar för dina egna behov, så kommer det att bli lättare för dig att se hur förhållandet utvecklas och om du vill fortsätta det eller avsluta. Som det är nu så verkar du vara fast i nån slags offerroll som känns så onödig.

Samtidigt förstår jag ju dilemmat. Du riskerar att förlora en väldigt nära vän. Men hur skulle du själv känna om din partner hade börjat tänka så om dig, att han egentligen bara hade velat vara din vän? Jag vet att om det hade varit jag så hade jag blivit tvärilsk och tyckt att min partner hade tagit upp min tid, tid som hade kunnat användas till att faktiskt hitta äkta kärlek. Det finns ju den sidan av saken också. Förtjänar din sambo den här sortens förhållande?

Jag tror att du fortfarande är i "hur vet jag när man ska gå?-fasen". Jag kan bara säga att man vet när man ska gå. Plötsligt, i ljuset av någon skitsak ofta, blir det så himla tydligt.

Lycka till!

/Marina

Jag har träffat och varit tillsamans med en kvinna i 5 mån. Min fru dog för två år sen och det är min första sexuella relation. Hon däremot har varit skild i 4 år och haft en del kortare förbindelser. Jag har mycket svårt att släppa tanken på detta. Jag vill veta lite hur det har varit och lite vilka personerna är. Hon blir bara ledsen när jag pressar henne och vill absolut inte prata om det hela. Min fru var sjuk i många år och vår sexuella relation var dålig i många år innan. Vi hade varit tillsammans sen vi var sjutton och visste precis var vi hade varandra. Nu känner jag det som hon undanhåller saker för mig och jag tänker när vi är ute att hon kanske har varit tillsammans med än den ene än den andra. Jag litar på henne och tycker jättemycket om henne men detta tar kål på vårat förhållande. Har jag för stort kontrollbehov? Jag behöver verkligen hjälp i denna frågan.VIll verkligen komma över detta. L 62

Sat, 28 Jan 2012 22:34:59 GMT

Hej!

Vad bra att du vill ta tag i ditt kontrollbehov. Det betyder att du inser, rent objektivt, att det lägger sig i vägen för din egen lycka, och så kan du ju inte ha det.

Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att du är överdrivet orolig för att din flickvän ska bedra dig. Du har redan upplevt hur det är att bli lämnad på det mest slutgiltiga sätt som finns. Säkert finns det en del av dig själv som är orolig för att det ska hända igen, hur osannolikt det än är, och detta gör förmodligen hela ditt varningssystem extra lätt-triggat. Det här tror jag är en sak för dig att jobba med, förhålla dig till att det finns inga garantier i livet, att allt vi har är nu, alltid.

Den andra biten i ditt problem upplever jag det som att du verkar ha lite dåligt sexuellt självförtroende, och då blir din flickväns sexuella erfarenheter också ett hot. Försök att hålla det i minnet att det här faktiskt är DITT problem, något som du får försöka deala med på olika sätt, istället för att göra det till HENNES problem, som det verkar som att du faktskt gör nu.

Kanske har jag inte alls prickat rätt här, kanske är det helt andra saker det handlar om. Jag tror att om du verkligen vill lösa dina problem, och undvika att din flickvän lämnar dig, så är det detta perspektivet du måste ha - att det är något hos dig själv som du måste jobba igenom.

Berätta gärna detta för din flickvän. Det kan vara ett jättebra sätt för er två att komma ännu närmare varann och hon kan få värdefulla nycklar till din svartsjuka som gör att hon förstår vad det handlar om - egentligen. Och då kanske hon kan bemöta din oro på ett annat sätt, även om detta förstås inte är hennes "jobb" egentligen.

Lycka till, och låt mig gärna om svaret hjälpte dig.

/Marina

Hej För 10 år sedan lärde jag känna en tjej som var min kusins kompis. 2010 oktober tog vi kontakt igen. Vi pratade och sågs tillslut igen i mars 2011 fram till juni 2011. Den tiden var underbar och vi vill ses igen. Problemet är att hon bor i Chile och jag studerar,visserligen på distans och jag har möjlighet att vara där några månader. Skulle väldigt gärna vilja åka dit igen men människor runt omkring säger nej eller att jag ska ägna mig åt mig och inte tänka på henne. ps jag är 26 hon 24 men hon har ett barn så det är inte lätt för henne att komma hit.

Thu, 26 Jan 2012 21:33:12 GMT

Hej!

Jag tror att det här är TYPISK grej som du kommer ångra dig ända fram till din dödsbädd om du inte gör. Du verkar redan har romantiserat rätt så länge kring den här tjejen. Jag säger "åk". Livet är för kort för att tänka långsiktigt alltid. Du får lita på din förmåga att fatta rätt beslut längre fram.

Lycka till!

/Marina

Hej! Dejtade en man i våras. Blev väldigt försälskad o han i mig. Vi träffade 3 mån. Vi mejlade under tiden o en dag så blev det ett mail för mkt. Jag fråga som vanligt hur helgen varit o om vi skulle ses nästa dag som vi planerat men så längtade jag så mkt att jag redan efter 1 timme skrev "hör av dig så snart Du kan" men jag borde sagt varför. Då skrev han i mailet att jag var "otålig" o att det tog 44 min tills jag skulle ha svar. Blev ledsen o svarade kanske lite ilsket att det var oförskämt o inte svara på frågorna när vi skulle ses o sedan bara skriva otålig som svar. Jag skrev ett ganska långt mail att jag inte tycker om nonchalans etc..Efter detta bröt han kontakten. Ångrar att jag visade ilska i brevet, skulle istället bett om ursäkt för min otålighet så hade jag haft honom kvar.?

Wed, 18 Jan 2012 18:09:04 GMT

Hej!

Jag tror inte att ett enda "misstag" av den här kalibern kan stjälpa en relation. Säkert fanns det andra saker, och flera grejer, som gjorde att han tyckte att detta blev "droppen". Om det är någon tröst. Vilket det förmodligen inte är... Jag tycker inte att du ska fundera mer på ditt eget agerande. Du gjorde vad du i stunden kände var rätt. Helt perfekt kan man inte bete sig, och det är det man har kärlek till, att kunna överbrygga misstag och imperfektioner.

Nu är det som det är, och det har dessutom gått nästan ett år, så jag tycker att du ska försöka blicka framåt. Om du omfamnar livet som det äventyr det är, och bestämmer dig för att se det som ett slags smörgåsbord där kanske inte alla rätter är så goda men så provar man en annan istället, så tror jag att du snart kommer att vara redo för att bli kär igen.

Kram/Marina