Fråga relationsexperten

Hej, Såg en länk till "stoppadinskilsmässa.com" här. Man kunde ladda ner en bok där, har du någon erfarenhet av den sidan eller boken? Mvh Matilda

Tue, 31 Aug 2010 19:20:04 GMT

Hej Matilda!

Har tyvärr ingen erfarenhet av vare sig sajten eller boken.

Passar på att tipsa om min egen sajt, www.skilsmassa.org. Kanske hittar du svaren du söker där.

Vänliga!

/Marina

Är dumpad efter drygt 20 år. Exet otrogen under flera månader. Den bit av mig som överlevt detta mordförsök litar inte på någon, analyserar och försöker lista ut vad människor egentligen menar när de säger något för sanningen har jag inte hört på 22 år. Har tappat nästan 40 kg i vikt. Tänk om min själ redan är död och att jag borde ha vettet att dö även kroppsligt?

Tue, 17 Aug 2010 19:46:05 GMT

Kära du. Din själ är inte död, den är traumatiserad. Den kommer att bli hel igen. Det du ser som slutet kommer du i ett annat livsperspektiv att betrakta som själva början på något. Fast allt det där positivt klämkäcka är förstås alldeles för tidigt att ge som råd nu. Men om du på något sätt ändå lyckas förmå dig själv att tänka insiktsfullt, så är det insikten "jag kommer inte alltid att känna så här" som du ska försöka få in i ditt medvetande. Det verkar becksvart nu, men det kommer ett ljus och du kommer att växa, mer än du trodde var möjligt.

Du skriver också att du har barn, och du verkar tycka att det är bittert att de verkar ha förlåtit sin pappa. Men vad ska barn göra? De har ju bara en pappa. Tids nog kommer de också att se tillbaka på den här händelsen med andra, ännu mera vuxna ögon, och känna en stark empati för dig och din överlevnadsinstinkt, så länge du inte gör något drastiskt. Hata gärna din fd man, för det är väl ändå ganska naturligt, men låt dina barn äga rätten till sina egna känslor. Spy galla på mannen inför dina väninnor, eller inför en psykolog/coach, men inte inför dina barn. Du orsakar dem bara skada.

Försök att hitta någon slags autopilot som får ta över och klara det vardagliga, eftersom det skingrar tankarna, och tankarna är just nu inte dina vänner. Din hjärna är inställd på sorg och smärta och är just nu extra duktig på att komma ihåg eller tolka även andra handlingar som falska eller onda. Man ska inte försöka analysera med en sådan hjäran.

Om du inte redan har sökt läkarhjälp så rekommenderar jag att du gör det. Att du har självmordstankar är definitivt något du måste ta på allvar.

Du är duktig på att uttrycka dig, märker jag. Jag får känslan av en skrivande kreativitet inom dig. Kanske kan du använda den som en hjälp för att bära dig igenom den värsta krisen? Skriv! Skriv från djupet av ditt hjärta och lufta din vrede på papper.

Låt mig gärna veta hur det går för dig framöver. Skriv gärna här igen! Jag lyssnar gärna.

/Marina

Min svartsjuka och ständiga pikningar har gjort att min sambo har gjort slut efter 3 år. Finns det nån chans för oss?

Wed, 04 Aug 2010 19:38:43 GMT

Hej!

Som jag uppfattar det så befinner du dig både i chocktillstånd inför beskedet, och i självanklagelse och i glorifiering av partnern. Det är alla 3 vanliga punkter i den kriskurva som följer en separation. Läs mer om detta på www.skilsmassa.org.

Din ex-sambo ger dig halva löften, antydningar om att ni kanske kommer att kunna bo ihop igen, på något sätt. Han gör det säkert delvis för att han själv tänker att det kanske kan bli så, men säkert också mycket för att han lite tanklöst vill trösta dig, inte står ut med att se dig så ledsen, det väcker hans ta-hand-om-instinkter och i den dramatiken som alla dessa stora känslor väcker så är det lätt att tänka att man trots allt fortfarande älskar varann.

Men faktum är - han lämnade ju dig. Du och han tillsammans körde slut på relationen. Visst bidrog du till den, med din svartsjuka och dina pikanden. Men han blev säkert medberoende i det där efter ett tag, och lät dig köra med ditt spel, istället för att tidigt sätta ner foten. Jag tycker egentligen inte att det är så viktigt med skuldbördan i det här fallet, eller ens nånsin, för vad vinner man på det? Ni hamnade helt enkelt i ett relationsmönster som var destruktivt och som inte gav relationen den kärleksfulla näring den behövde.

Oavsett måste du helt klart jobba på din svartsjuka, för den förtär och förstör för dig. Det här kan knappast ha varit första gången. Och jag tycker inte det finns någon idé med att tänka på ifall det skulle kunna bli ni två igen tills att du faktiskt har börjat jobba med din svartsjuka och förmåga till tillit. Du måste inte gå till psykolog om du tycker att det känns jobbigt. Det finns många bra böcker om svartsjuka som skulle kunna vara en bra början. Jag vet att Elisabeth Gummesson har skrivit en om just detta nyligen.

När du väl har jobbat med din svarsjuka är det möjligt att du och din ex-sambo kommer att kunna hittat tillbaka till varann igen, men ärligt, det är inte ens säkert att du vill det. Det är inte en ihoplappad relation som kommer att göra dig lycklig. Det är att läka på egen hand och göra upp med din personliga svarsjuka som kommer att göra det.

Lycka till, och låt mig gärna veta hur det går!

Kram/marina

Efter två år tillsammans har jag fortfarande inte vågat offentliggöra min kille för min familj. Vad ska jag göra?

Wed, 04 Aug 2010 19:23:24 GMT

Hej!

Jag har kortat ditt brev, men jag måste ändå säga att - vilken kille du har hittat, som står ut med att vara den hemlige under så lång tid!

Nu tror jag förstås inte att hans tålamod kommer att vara i all evighet. Du borde verkligen berätta och presentera honom. Att du känner sån ångest inför detta kan man tolka på två sätt.

1) Du är osäker på vad du egentligen känner för honom, om han verkligen är den rätta. (Och får den här känslan fäste hos honom, så är det ju bara en tidsfråga innan förhållandet tar slut...)

2) Du är osäker på vad din familj kommer att tycka om honom. Du verkar ha känslan av att du har misslyckats i relationer förut, och kanske skäms du för detta, och vill inte visa upp någon igen förrän du är 100 procent säker på att det kommer att gå bra (vilket man ju aldrig kan vara.)

Ju längre tiden går, desto konstigare blir allt detta. Några månader är väl ok att vara lite diskret, men två år. De kommer ju undra och tänka "vad är det för fel på honom som gör att hon inte har velat säga något?".

Jag tänker också att du under denna tiden måste ha behövt komma med en del vita lögner, kanske också några svarta....

Nu finns det som tur är ett enkelt sätt att lösa det på. Just do it! "Låtsas" som att det inte har gått två år. Det räcker ju att du säger att ni har känt varann ett tag innan, och att du har velat gå fram lite långsamt. Ta med honom på nästa släktgrej, eller bjud hem till middag om du hellre vill vara på hemmaplan. Det kommer att gå hur bra som helst!

Viktigaste av allt är att du släpper dina tankar på relationsmisslyckande. Alla har bagage. Alla har trasighet bakom sig. Sett i ett livsperspektiv kan det faktiskt bara finnas ett enda förhållande som håller - det sista!

Låt mig gärna veta hur det går!

kram/Marina

Jag gick igenom en livskris förra året och min och min killes relation blev lidande. Nu tycker min kille att känslorna har försvunnit. Hur ska vi göra?

Mon, 26 Jul 2010 20:40:51 GMT

Hej!

Jag har kortat din fråga lite grand, som jag brukar försöka göra.

Som jag ser det så handlar problemet om att ni har fått nya roller till varann. Kanske har han tidigare varit van vid att du är den starka? Och nu är du svag och tilltufsad, och då har man ju en tendens att vara lite klängig och destruktiv i sina behov av bekräftelse. Få relationer klarar den förändringen utan att de blir lite sprickor. Men en stark relation är ju inte en relation som aldrig någonsin går igenom en kris, utan en relation där man tillsammans har skapat ett kitt som lagar sprickorna.

I långa loppet tror jag inte att du vill vara med en man som inte klarar att du livskrisar, för det kommer du att göra många gånger i livet. Skulle detta bli början på slutet så kan du inte klandra dig själv. Du kan inte vara en stålkvinna som aldrig någonsin tillåter dig själv att bryta ihop. En sån kvinna får aldrig några riktigt nära relationer dessutom.

Därmed inte sagt att en relation ska få bära hur mycket som helst. Kanske borde du bli lite bättre på att söka tröst och hjälp hos andra, om det nu är så att din pojkvän har fått rollen som psykolog lite för ofta. Att därför försöka hålla lite distans under en kort period är nog inte fel. Men det känns lite tokigt att ni ska göra det för att "se om han saknar" dig. Det handlar ju allra mest om att du ska försöka hitta tillbaka till lite egen inre styrka igen. Göra upp med dina demoner. Jobba med din självkänsla. Det är lätt att man hamnar i en ond cirkel av att vara ledsen, bli tröstad, men samtidigt ännu mera ledsen över hur "besvärlig" man har blivit.

Du behöver lite egen tid för att hitta den där styrkan igen, och konstatera de lärdomar som livskrisen faktiskt gav dig, för jag är säker på att det faktiskt fanns sådana också, det är ju av kriser som man utvecklas som människa.

Och sen får DU se i vilken riktning du vill gå vidare i ert förhållande. För det handlar inte bara om honom!

Kram och lycka till!

/Marina