Fråga relationsexperten

Myror i huvudet och hjärtat ställer till det för mig. Har en man i mitt liv som jag tycker är helt underbar. Det finns dock ett stort MEN. Har träffats snart 1 år, ca 1-3 ggn/varannan v på grund av att jag har barn sedan tidigare och han säsongsarbete vintertid. Denna vecka fick han träffa barnet hemma och sova kvar för första gången. Uppfattningen jag fick av honom var att det var väldigt spännt, en liten kyss men inga kramar. Morgonen därpå inte alls för närhet. Däremot fick jag en kyss vid hej då men ingen planering om nästa "träff". ?!?!?!?!

Sat, 07 Apr 2012 22:17:24 GMT

Hej!

Efter ett år tillsammans måste du kunna fråga honom såna här saker. Jag personligen hade aldrig kunnat hålla mig, utan skickat ett sms eller något och på ett icke anklagande sätt berättat att du fick en känsla av att allt inte var som vanligt.

Ibland behöver människor smälta saker. Han kanske upplevde dig på ett annat sätt som mamma, än under dina barnlösa veckor. Han kanske fick lite ångest för det här med barn, vad det innebär, vilken roll han förväntas ha i ditt liv då. Eller så hade han helt enkelt tankarna på annat och var lite disträ och oengagerad just då. Alla förklaringar är möjliga.

Det viktigaste är ju att du gör klart för dig själv var du själv står i frågan. Du är mamma. Punkt. Det är en viktig del av din identitet så klart. Den man som inte accepterar det hos dig är dig inte värdig.

Kram/Marina

Jag och min sambo har levt ihop i ett år nu och jag tycker att han inte riktigt ser mig och uppskattar mig. Vi väntar barn inom några månader och det känns som att han inte tar hänsyn till det. Han sitter mest vid sin dator eller tv:n. Vi grälar om småsaker som jag tycker han blåser upp till stora saker och sedan går han runt och är långsint. Jag försöker prata och ta upp problemen men då blir han bara irriterad. Istället behandlar han mig som luft och går runt och tjurar. Detta slutar oftast med att jag får be om ursäkt för att allt ska bli bra. Jag mår jättedåligt av att det blir såhär och känner en frustration över att vi inte kan prata igenom problemen och försöka förstå varandra. Jag önskar att vi uppskattade varandra mer och att vi kunde kommunicera bättre. Vad kan vi göra för att få en bättre relation och hur ska jag få honom att förstå allvaret i detta?

Wed, 04 Apr 2012 21:30:15 GMT

Hej!

Vad härligt att ni väntar barn. Bered dig på att allt kommer att förändras, allt, allt. Även din syn på din partner och er relation. Inget är så personligt utvecklande som att bli mamma eller pappa, tror jag. Det är verkligen då man blir vuxen, oavsett vilken ålder man hade från början.

Ni har olika sätt att hantera konflikter på, men verkar på ett sätt båda konflikträdda, fast på olika sätt. Jag blir bekymrad när du skriver att du måste säga förlåt för att saker ska bli bra. Sluta med det. Kanske måste du våga stanna kvar i en konflikt lite längre? Försök att se hans surhet som hans ansvar. Låt honom ha det för sig själv lite grand. I långa loppet är det trots allt värst för den som har en tendens att sura. Om du kan träna dig i att inte se hans känslor som ditt ansvar kommer du att vinna mycket i livet. Säg att du finns där för honom när han vill prata igen och ge honom lite space, gör något annat som skingrar tankarna, försök i alla fall.

Jag tror inte du ska underskatta din graviditets roll i det här. Med bara några månader kvar är det naturligt att du vill känna att du har en trygg relation och är extra känslig för tecken på att din sambo inte månar om dina behov. Kanske har din sambo inte riktigt den inre tryggheten just nu som krävs för att vara ett stöd till någon annan, men kom ihåg att ni står inför en fas i livet då väldigt många människor faktiskt brukar mogna.

Försök att prata med honom, men prata bara hur du själv känner det (att du känner dig osedd, osv) och inte om hur han är, "du ser mig inte!".

Budskapet går fram men förhoppningsvis utan att han går i försvar. Och prova och prova igen. Det är bara när man ger upp som relationer går förlorade.

Kram/Marina

Hej! En kille som jag är intressserad av att lära känna bättre. Jag är väl lite förtjust i honom. Men jag känner inte honom men vi har pratat lite. Vi har gått i samma kör men han har slutat och jag är fortfarande kvar i kören. Han går på en teaterlinje på en folkhögskola som jag gått på innan. Jag var med i en teatergrupp på den skolan förra terminen på hösten och han spelade då gitarr till mig då jag sjöng en låt i den pjäsen. Visst vi pratade lite med varann men jag känner inte honom direkt. Så efter alla gånger förutom en gång kom han fram till en och sa att man var duktig. Och sista gången gav han mig en kram. Då han spelade i en pjäs nu denna terminen så gick jag fram till han efter pjäsen och sa att han var duktig. Han ville ha en kram men jag kramade inte honom. Så nu ångrar man sig för att man inte gjorde det. Och man tänker hur han kommer reagera då man kramar andra personer som spelat teater och om han ser det. Men det är oftast dom som kramar mig då, så detta med han blev ju att jag skulle ta insiativet till kramen och det var nytt för mig så då blev det lite tokigt. Man tänker också om han kommer vilja ha en kram nästa gång man går fram till han efter att han spelat i en pjäs. Vad ska jag göra? Ska jag ta insiativet till kramen nästa gång? Kommer han vilja krama mig igen?

Thu, 08 Mar 2012 22:10:45 GMT

Hej!

Inte ska man överanalysera kramar på det här sättet. Vad härligt att du är intresserad. Följ känslan. Var nyfiken och öppen och du kan inte gå fel. Nästa gång ni ses, fråga om han inte vill ta en fika. I den här takten annars hinner ni ju bli gamla och grå.

Kram/marina

jag är skild från min man och jag har två barn från honom, men jag vill att han ska bli bara en pojkvän men inte liva tillsamman i samma hus. min fråga kan jag skaffa ett barn av honom i framtid

Sun, 12 Feb 2012 15:13:33 GMT

Hej!

Man kan vara "familj" på vilket sätt man vill idag, men sen handlar det ju om vårdnaden om barnen. Ett barn har ju rätt till båda sina föräldrar och generellt är gemensam vårdnad praxis. För barnens skulle tycker jag också att det är bra om man bor nära varann.

Lycka till!

/Marina

Hej! Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ca 3 månader. 21 år. Vi tycker om varandra väldigt mycket. Men vi vågar inte riktigt prata med varandra. Ingen vågar riktigt säga vad vi tycker, jag vet inte om han känner så men jag upplever det som att vi bara kör på oftast och för min del är det framförallt rädslan att förlora honom, det skulle vara värst. Jag har märkt att mitt självförtroende inte är så bra och därför vågar jag heller inte visa det även fastjag mräker att han gillar mig väldigt mycket på ett sätt.. Hur ska vi lära oss att våga prata med varandra?MVH Simone

Fri, 10 Feb 2012 18:33:20 GMT

Hej!

Vad bra att du vill lära dig bli bättre i relationer. Utmärkt start! Jag förutspår en god relationsframtid. ;-) Sen tror jag att ni kan bli lite mer trygga med varann, och inte så blyga, om ni bjuder in varandra till varandras världar lite mer.

Exempel)

Säg att du gillar hästar. Då tar du med honom på en ridtur i skogen. Genom att vara i en roll som du redan känner dig trygg i så blir det lättare för dig att våga ta upp saker som du tror att ni behöver prata om.

Jag tror på att sysselsätta sig, göra saker ihop, inte bara ha myskvällar som ska kretsa kring prat om olika saker, det blir lätt krystat.

3 månader är ju en väldigt kort tid. Ni är fortfarande i dejtingfasen nästan. Kanske kan ni prova att göra det lite som ett sällskapsspel. Det finns massor med spel på marknaden som man kan spela med sin partner för att lära känna varann lite bättre, då blir det mer som en lek. Lite "sanning eller konsekvens" kan vara fantastistk.

Lycka till!

/Marina